Hur glad och bra dagen än var igår, kan jag fortfarande gå så långt ner och må skit, när klådan och all skit börjar redan på kvällen när jag ska sova och håller på ända in på morgonen vilket slutar i att jag svullnar upp i ansiktet igen. 
Jag hatar min sjukdom. Jag hatar att läkarna inte vet något om den och jag hatar den dag jag fick reda på att det var kronisk urticaria och inte bara tillfällig.
Jag är arg på mig själv också, men det är en annan historia.

Nu när jag har tittat ut och sett vilken fin dag det är idag, blir jag lite ledsen. 
Klockan 16 idag ska jag på en föreläsning. Hoppas jag finner kraft för det.