Jag tog nyss en liten nap. Det var skönt och nödvändigt känner jag.

Men jag vaknade alldeles rödflammig på bröstet och det kliade...
det var lite jobbigt, för det brukar inte bli så. Jag har ju en diagnos och har knaprat medicin i snart tre år. Ibland hjälper medicinen inte helt.

Att vara rödflammig lite här och var har jag inget problem med, det ser väl läskigt ut bara om det är mycket. Men kliandet har jag riktig dålig erfarenhet av, det gillar jag verkligen inte. Sömnlösa nätter...
Det är en tortyr.

Jag undrar om jag kommer leva med det här resten av livet. Först sa doktorn att det skulle hålla på längst ett år. Men nu har det ju gått nästan tre år. Dessutom är det en kronisk diagnos.